Minnet

Längs raderna i exempeltexten om minnen har Mehdi klottrat ner persiska krumelurer över nya ord: ’andfådd’, ’gymnast’, ’mullig’. Nu göms det nätta huvudet under två enorma Urbanears-hörlurar. Han håller blyertspennan så hårt med tummens och pekfingrets fingerspetsar att huden blir vit.

Jag tassar mellan bänkraderna, böjer mig över elevernas texter, pekar på ord, kommenterar.

- Fin inledning, Asha. Kan du beskriva din mamma mer?

- Yusuf, tänk på att skriva alla verb i samma tempus. Tid. Dåtid, till exempel.

- Rätta de här orden, Ali, de stavas inte så.

Ali tittar varken på mig eller stavfelen. Han sneglar fnissande på Mehdi, som sitter med ryggen formad som ett stort välskrivet C. Så satt han i lastbilen mellan Grekland och Italien också, bland lastpallar med grönsaker, i ett dygns hungrande väntan på natten, då barnen kunde springa ut utan risk för att bli upptäckta. Nu målar han latinska bokstäver. Uttalar dem viskande, samtidigt som de präntas på det linjerade pappret.

Han puttar ner hörlurarna så att de vilar på axlarna och höjer blicken.

- Lärare!

Han sträcker fram pappret.

- Du kan läsa men inte berätta, okej? Jag svär, det är sann berättelse.

Vi sitter tysta bredvid varandra. Den döda modern. Den svikande fadern. Barnets ilska. Flykten.

- Inte glömma, säger han, och knackar pekfingret mot tinningen.

Jag pressar handflatorna ifrån mig i luften.

- Mm, inte trycka bort.

Mehdi följer mina händer med blicken och rätar ut ryggen.