Detta leder till att man i skolan, och även i klassrummet, hör fler språk än svenska. Och av min erfarenhet och uppfattning har jag ibland upplevt att de helt tagit över och att eleverna inte alls talar svenska. Ibland känner sig lärare så frustrerade att de skapar klassrumsregler och sätter upp skyltar för att påminna eleverna: "Här pratar vi bara svenska". Jag tror att många tänker att om eleven inte talar svenska här, i klassrummet, när ska de då få möjlighet att träna på det? Omedvetet, och säkert med en egentligen god intention, värderar man svenskan som det viktigaste språket och andra språk som mindre viktiga. Man glömmer att se de möjligheter som eleverna har med sig och ser i stället bara bristerna i svenskan.
Detta tas upp i en artikel av Gudrun Svensson i senaste Svenskläraren ("Translanguaging - att använda flerspråkighet i undervisningen", nr 3, 2015). Artikeln handlar om translanguaging (TL), vilket innebär undervisning med medvetet och strategiskt utnyttjande av elevernas flerspråkiga resurser. I forskning om andraspråksutveckling har man nämligen ofta fokuserat på andraspråket och väldigt sällan på förstaspråket. TL är lite av en reaktion mot språkbadsprogrammen som startades på 1960-talet men som jag ännu hör folk tala om, som ett effektivt sätt att lära sig ett språk. I artikeln beskriver Svensson att translanguaging enligt forskning aktiverar elevers bakgrundskunskaper, ökar deras engagemang och ger ett fördjupat skolspråk.
I dag började jag på kandidatkursen i SVA på Linnéuniversitet och den första delkursen hålls av just Gudrun Svensson. Hon berättade för gruppen i dag om ett projekt hon själv genomfört i en mellanstadieklass enligt TL-metoden. Projektet startade med att försöka stärka elevernas syn på sin flerspråkighet. Eleverna fick visa hur kompetenta de är i olika språk, berätta om vilka språk som de tycker om bäst och vilka språk de är bäst på och berätta om var i kroppen de olika språken sitter. En flicka hade förklarat att arabiskan sitter i hjärtat, för det språket talar hon med sin familj, och somaliskan sitter i fötterna för det är det språk som lyfter upp henne. Därefter fick eleverna skriva texter på sina förstaspråk för att sedan översätta dem till svenska. Jag frågade Svensson om detta var lika värdefullt för en vuxen elev med god skolbakgrund och ett fullt utvecklat skriftspråk, vilket hon absolut menade att det var.
Så varför är många lärare så rädda för de där språken, när de faktiskt är fötterna som lyfter eleverna, och elevernas hjärtan? Är det för att vi inte förstår, för att alla inte förstår? Eller är vi så inskränkta att vi tänker att en lektion i svenska som andraspråk innebär att man bara talar svenska i klassrummet?
I våras hade jag en grammatiklektion som föll totalt platt. Jag hade bett några elever analysera vilka satsdelar som fanns i några utvalda meningar på svenska. Eleverna klarade inte av det om inte jag i princip gav dem svaret. Så i stället bad jag dem översätta meningarna till sitt förstaspråk och sedan förklara kort för mig vilken skillnad det fanns på meningarna på svenska och deras förstaspråk. Eleverna som hade samma förstaspråk fick jobba tillsammans med uppgiften. Plötsligt fick jag frågor om vad "sig" kallas och vad "skriven" är for form. Eleverna började nästan automatiskt röra sig med termer som reflexiv och perfektparticip. De kände att de var experter på något och att svenskan bara var ytterligare en kompetens hos dem. Plötsligt var de mer kunniga än jag och ville förstås visa upp det för mig!
Hur gör man så att även svenskan blir språket som lyfter en? En av uppgifterna på delkurs 1 består av att undersöka effekterna i sitt eget klassrum, så jag har anledning att återkomma till detta tänkvärda ämne...
I dag började jag på kandidatkursen i SVA på Linnéuniversitet och den första delkursen hålls av just Gudrun Svensson. Hon berättade för gruppen i dag om ett projekt hon själv genomfört i en mellanstadieklass enligt TL-metoden. Projektet startade med att försöka stärka elevernas syn på sin flerspråkighet. Eleverna fick visa hur kompetenta de är i olika språk, berätta om vilka språk som de tycker om bäst och vilka språk de är bäst på och berätta om var i kroppen de olika språken sitter. En flicka hade förklarat att arabiskan sitter i hjärtat, för det språket talar hon med sin familj, och somaliskan sitter i fötterna för det är det språk som lyfter upp henne. Därefter fick eleverna skriva texter på sina förstaspråk för att sedan översätta dem till svenska. Jag frågade Svensson om detta var lika värdefullt för en vuxen elev med god skolbakgrund och ett fullt utvecklat skriftspråk, vilket hon absolut menade att det var.
Så varför är många lärare så rädda för de där språken, när de faktiskt är fötterna som lyfter eleverna, och elevernas hjärtan? Är det för att vi inte förstår, för att alla inte förstår? Eller är vi så inskränkta att vi tänker att en lektion i svenska som andraspråk innebär att man bara talar svenska i klassrummet?
I våras hade jag en grammatiklektion som föll totalt platt. Jag hade bett några elever analysera vilka satsdelar som fanns i några utvalda meningar på svenska. Eleverna klarade inte av det om inte jag i princip gav dem svaret. Så i stället bad jag dem översätta meningarna till sitt förstaspråk och sedan förklara kort för mig vilken skillnad det fanns på meningarna på svenska och deras förstaspråk. Eleverna som hade samma förstaspråk fick jobba tillsammans med uppgiften. Plötsligt fick jag frågor om vad "sig" kallas och vad "skriven" är for form. Eleverna började nästan automatiskt röra sig med termer som reflexiv och perfektparticip. De kände att de var experter på något och att svenskan bara var ytterligare en kompetens hos dem. Plötsligt var de mer kunniga än jag och ville förstås visa upp det för mig!
Hur gör man så att även svenskan blir språket som lyfter en? En av uppgifterna på delkurs 1 består av att undersöka effekterna i sitt eget klassrum, så jag har anledning att återkomma till detta tänkvärda ämne...
Jag har i egenskap av engelsklärare för SPR-elever stött på en intressant spin off på detta ämne. På engelsklektionerna vill jag ju att eleverna främst talar engelska.. dels för att öva och dels för att jag ska ha något att bedöma i längden. Även där stöter jag förstås ibland på elever med samma modersmål som sitter och pratar arabiska eller somaliska osv, men jag har på senare tid också hamnat i lägen där elever med olika modersmål suttit och pratat svenska med varandra istället för engelska, eftersom det varit det språk som kommit mest naturligt för dem. Jag har varje gång detta hänt stannat upp och funderat på om jag verkligen borde säga till dem att tala engelska eller inte... för det känns ju samtidigt som en vinst att de kommit så långt att svenskan också blivit ett naturligt val.
SvaraRaderaI andra lägen är det väl ofta givande att jämföra modersmålet med svenskan eller engelskan. Senast idag gjorde jag detta med min alfaklass när vi gick igenom namn på olika frukter och eleverna fick berätta vad de heter på dari, somaliska och kurdiska. Vi kunde konstatera att det fanns fler likheter mellan deras språk än mellan deras språk och svenskan. Det kan ofta dessutom vara kul och nyttigt för eleverna att se och höra mig kämpa med att försöka uttala eller skriva ord på deras språk... att det är lika svårt för mig som de har för svenskan.